Vedermödans perspektiv från 2008

Min första bloggpost publicerades 27 November 2008 på Aletheia. Det var admin-signaturen “Haggaj” som inbjöd och publicerade. Bara några få veckor innan hade jag upptäckt bloggarna genom att “googla”. Jag hade ingen aning om bloggvärlden och dess fallgropar.

Anledningen till att jag återger denna bloggpost är att det även i kort historiskt perspektiv är nyttigt att pröva sina både egna åsikter och andras åsikter.

Jag skrev under pseudonymen “Kamau Mweru”. Om jag hade varit vis nog hade jag kallat mej Klas-Hugo Pettersson :-) och sluppit en massa onyttiga kommentarer.

Håll till godo. Artikeln kallades Makten och nåden med afrikanskt perspektiv och finns i Aletheias arkiv.



Makten och nåden med afrikanskt perspektiv

Hur är dom, de där Afrikanerna?

Denna fråga ställdes mej av en äldre syster i början på sjuttiotalet. Det var tydligt av sammanhanget att hennes förväntan var att jag skulle räkna upp en radda stereotypa uppfattningar för att stärka hennes egna förutfattade meningar.

Jag svarade: ”bruna”. Och den äldre systern blev stött i kanten.

Originalbilden saknas: Kamau Mweru ger oss ett annat perspektiv på maktens evangelium och nådens evangelium.


Just nu härskar krigets fasor i Kivu provinsen i Congo. Det har inte varit riktigt fred där sedan ‘frihetsstriderna’ i slutet på femtitalet och början på sextitalet när de Svenska och Norska missionärerna i området räddades genom modigt och insiktsfullt ingripande av Petrus Hammarberg. (Petrus Hammarberg fick riddartiteln av den norske Konungen som tack. Som en del kanske vet, var det Petrus Hammarberg som grundade Pingstmissionens Ulandshjälp.)

I början på detta år kokade det över här i Kenya. Det var i princip fullt inbördeskrig där ‘folk reste sig mot folk’. Det hände hastigt. Det fanns ingen chans att fly. Vägarna var blockerade och det gällde att passa på relativt lugna stunder för att åka till den närmaste staden och köpa så mycket hållbara livsmedel man kunde. Det känns inget vidare trevligt med skjutande mobbar med djungelknivar runt knutarna. Man kunde inte lita på polisen och makthavarna.

Min bror skrev i ett e-mail och frågade: ”Är loppet kört nu med Kenya?”

Jag skrev tillbaka och frågade honom om ”loppet var kört” i Sverige i slutet på fyrtiotalet när liknande etniska strider ägde rum i Sverige. Den som är intresserad kan läsa om ”tattarkravallerna i Jönköping”. (NOT Januari 2017: tattarkravallerna i Jönköping)

Men frågan är naturligtvis berättigad. Låt mej börja i väster och beskriva omgivningen.
– I Rwanda och Burundi (som ju gränsar till Kivuprovinsen) lyckades man mörda ungefär en miljon människor på mycket kort tid för några år sedan.
– Uganda har inte lyckats stoppa Kony och det han kallar ”The Lords Army”. Han och hans följeslagare menar på fullt allvar att de strider för Herren. De motiverar sina illdåd, stympningar, våldtäkter, stölder, mordbränder, kidnappningar och annat med citat ur Bibeln.
– Sudan är världsberömt för Darfur. Vi har massor med Sudanesiska flyktingar här. Kristna som tvingats fly från den Islamistiska militian. Ibland brukar de komma och sjunga här utanför vår trädgård. De tillhör Dinka-stammen. Mycket långa människor. Deras musik är pentatonisk och låter väldigt entonig. De hoppar ungefär som Masajerna. Men det är ingen tvekan att de sjunger och prisar Herren. Det blir något det när vi alla olika nationaliteter kommer att bilda en totalsymfoni till Herrens ära. Ofattbart! Är loppet verkligen kört?
– Etiopien, som varit tvungen att lämna ifrån sig hela sin kustremsa till stater som inte är värda namnet. Och som onekligen brottas med en hel del interna problem.
– Somalia, en kokande gryta av warlords och islamister. Ett sorts permanent tillstånd av det vi fick erfara här i Kenya de tre första månaderna i år.
– Och till sist Tanzania som tycks klara sig från etniska strider. Nyerere tvångsförflyttade folk och gjorde därvid en blandning av alla stammar. Som följd av Nyereres ”afrikanska socialism” har Tanzania alltså hittills sluppit stamstrider.

I ett land som Kenya, med 47 olika folkstammar, som skiljer sig åt lika mycket som Svenskar, Turkar och Eskimåer, kan man kanske ana följderna av att ”folk skall resa sig mot folk”. Jag tror att vi fick en försmak av hur vedermödans tid kommer att manifestera sig i denna del av världen.

I ett land som Kenya, med 47 olika folkstammar kan man kanske ana följderna av att ”folk skall resa sig mot folk”.

Det kan inte skada att tänka sig in i hur det kommer att vara i praktiken. Och det finns inget som tyder på att det kommer att vara likadant överallt på jorden. Vi vet att ”hela jordens alla inbyggare” kommer att drabbas på ett eller annat sätt; Luk. 21:35 ”ty såsom en snara skall den komma över hela jordens alla inbyggare.” Och vi kan ana att överraskningsmomentet kommer att finnas där. Snaror fungerar bara om man inte vet om dem. Vi fick en försmak av överraskningsmomentet här i Kenya. Det gick fort. För fort för att kunna vidta åtgärder.

Att det skulle bli demonstrationer och trätor hade vi väl räknat med. Men att folk skulle börja hacka huvudet av varandra hade vi däremot inte räknat med.

Grannar, av annat folkslag, som man levt i skenbar fred med flera decennier kom plötsligen som mobbar och brände hemmen, våldtog kvinnor och barn och hackade huvudet av bröder och fäder. I ett fall brändes mer än 35 kvinnor och barn inne i en kyrka. De som lyckades ta sig ut hackades ihjäl. En moder lyckades kasta ut sitt lilla barn genom ett fönster. En av mobben kastade tillbaka barnet in i flammorna. Vägarna blockerades och bilar stoppades. Passagerarna rånades och de som hade fel etnisk tillhörighet skändades och mördades.

Det var utan tvekan EN stam som började och EN annan stam som var måltavla. Men efter bara några veckor hade så mycket av attacker och hämnd utväxlats att man inte längre kunde säga att bara en var skyldig. Jag fick se ett praktiskt exempel på hur man absolut inte kan hitta den skyldige i situationer där strid pågått i generationer. Tänk på Israel och Palestinierna. Där behövs ett gudomligt ingripande. Och det kommer.

Jag är inte fatalist, men jag har ju fått löftet att bara ”EN gång dö och sedan dömas”. Och i stridens hetta här drog jag och min hustru slutsatsen att det visserligen ser gruvligt ut att bli ihjälhackad med en machete men att det kanske ändå inte är värre än att tyna bort med cancer under stora smärtor. Det går ganska fort och man blir snabbt medvetslös.

Det är nog mera plågsamt att stå barfota i snön i en matkö bara för att man inte har vilddjurets märke på handen. Och hur det känns att bli satt i Vilddjurets ”Guantanamo Bay” har jag svårt att bedöma. Kanske man där har kliniskt sett snyggare metoder att inte överbefolka lägret.

Så frågan är då om vi har några val i vedermödans tid. Och jag tror att vi i alla fall har fått rätten att försöka. Det vore ett konstigt råd att ”bedjen att I mån kunna undfly allt detta som skall komma” om detta vore omöjligt. Märk väl att det inte står att vi skall bygga skyddsrum och lägga upp en massa nödföråd. Det står att vi skall be. Kanske gärna tömma ut våra hjärtan som vatten inför Lammets tron.

Nu först ett hopp till Antikrists person. I Bibelns beskrivning ser vi en otäck figur, en skurk, ett vilddjur, en drake som kombinerar Neros och Napoleons och Hitlers ‘kvaliteter’. Det verkar ju ringa smickrande, men kommer han verkligen att se ut så när han kommer?

Troligen inte. Det kommer att vara en intelligent och vårdad person som vinner förtroende på grund av alla goda lösningar han bjuder för världens problem. Majoriteten kommer att sucka av lättnad eftersom jordens problem nu äntligen kommer att lösas. Krig och hungersnöd. Miljöförstöring och energikris. Fattigdom och sjukdom. Framgångsteologin har äntligen levererat vad den lovat. Gud har gripit in och räddat oss undan eländet.

Nu hoppar jag till Uppenbarelseboken. I denna bok ser vi tydligt att det är Gud som står bakom krig och sjukdom och miljöförstöring. Kanske vi inte skulle ha trott det om vi inte hade fått reda på det i förväg. Kanske vi skulle ha trott att satan till slut blivit så stark att han kommer att segra. Kanske kommer massan, som inte känner till Uppenbarelsen tro att de kämpar mot satan när de sluter led med hans profet. Kom ihåg att man anklagade Jesus för att gå satans ärenden. Och Jesus sade att vi nog får räkna med samma anklagelser.

Kan vi vara vaksamma och se hur vår förlossning nalkas om vi inte bedjen oavlåtligen och har personlig kontakt med Herren?

Det är nog inget tvivel att det kommer att finnas en historiskt avgränsad period när vedermödan kulminerar. Och det är kanske lätt att förstå att hela jorden drabbas när finanskrisen mognat och hela systemet faller ihop som ett korthus.

Men även om det nu handlar om precis 7 år så tror jag att det är som när man tittar genom en kikare. Saker som är långt borta ser ut att ligga nära varandra. Profeter ser nog som genom en kikare på framtiden. Jag tror att vedermödan har repeterat och kanske till och med generalrepeterat genom tiderna. Nero, Hitler, Genocide, slumområden, svält, miljöförstöring, naturkatastrofer osv. osv.

Kanske finns det grupper för vilka det inte kommer att innebära några större förändringar. De som lever i Afrikas slumområden har nog fått ut tillräckligt redan nu, medan vi göder oss till slaktedagen. (Detta är ingen anklagelse. Det är faktiskt inte lätt att veta hur man skulle kunna hjälpa när det mesta man kan ge hamnar i fel händer.)

De som lever i Afrikas slumområden har nog fått ut tillräckligt av vedermödan redan nu, medan vi göder oss till slaktedagen.

Sedan kan vi nog räkna med att Antikrist kommer att boka success med att bara förlöjliga de som är så fanatiskt fundamentalistiska och korkade att de inte kan se vad som verkligen händer. Om en sofistikerad vältalare beskrivs som ett vilddjur i profetiskt perspektiv så kanske en hel del vedermöda också kommer att vara andlig strid. Hur mycket motstånd har vi mot att vanäras? Klarar vi det?

Och om vi precis skulle kunna veta när de 7 åren börjar så skulle vi ju inte bli överraskade av den som kommer som en tjuv om natten. Och Jesus är ganska säker på att ingen av oss kommer att kunna lista ut när han kommer tillbaka. Fastän vi får veta i vilket tidsperspektiv det kommer att ske.

Och vem förväntar sig Hans ankomst om den stora massan redan tror att han kommit. Stora under och ett gott liv för alla, det måste ju vara det som den gode och kärleksfulle guden vill. Och bara tänka sig att HIV inte längre hotar utan att man kan få låta ‘kärleken’ flöda även lekamligt … Bättre kan det ju inte bli! Eller hur?

Den som vill öva sig har gott om möjligheter redan nu. Berätta för dina arbetskamrater att du sitter med benen i kors en halvtimme varje morgon och mumlar namn på onda andar. Berätta att detta gör dej både friskare och mera kreativ. Och du kommer att få höra ”Så fint då!”.

Men berätta istället att du samtalar med universums skapare och att du tar råd av Jesus och du kommer att få höra ”Va! Är du inte klok? Har du gått och blivit religiös?”

Maktens evangelium och nådens evangelium kan inte samexistera. Så länge du väljer konstigheter som står på maktens program utgör du ingen fara. Men ve dej om du tror på nådens evangelium, och än värre om du, genom din livsföring, är ett vittne. Då skadar du ju maktens program och måste tystas. Även om man måste gå så långt att du röjs ur vägen.

Talet om korset kommer att förbli en dårskap för dem som går förlorade. Tron är en trohet inte ett maktmedel att tvinga Gud att ge oss det vi vill ha. Korset är toppen av självvald maktlöshet. Nåden kostar alltid. Promenadsegrar och välsignelser som inte kostar oss något personligen kommer förmodligen redan nu ur fel brunn.

Som sagt, det finns många tillfällen att öva redan här och nu.

Vad hade då detta med Afrika att göra? Kanske inget speciellt mera än att det kan illustrera att man kan se saker ur mer än en synvinkel utan att ha fel. Vi behöver ju varandra för att fatta längden och bredden och höjden och djupet. Kanske i tider av förföljelse mera än någonsin.


Artikeln undertecknades med Kamau Mweru – En tvättäkta svensk i Kenya

Det följde kommentarer och jag tänker bara återge de som är till nytta. En signatur “pengu” försökte bevisa att det går dåligt i Afrika för att afrikaner är oärliga och dumma. Vill ni läsa hans etnocentriska, rasistiska kommentarer och mina svar får ni kolla artikeln på Aletheia. Kanske är han nu äremedlem hos SD.

Signaturen “Marcus” som var (är?) medarbetare på Aletheia ställde synnerligen relevanta frågor. Han skrev:

Tack för ditt blogginlägg, det är så lätt att fastna i sin egen vardag och tro att “vedermödan” börjar så fort svenska riksdagen röstar igenom en dålig lag. Jag inbillar mig att jag själv inte är så insnöad men jovisst är man det lite till mans.

Då jag har en del kontakter med Afrika (Uganda, Sudan, Tanzania) och försöker hänga med i afrikansk nyhetsflora så måste jag fråga lite om våldsutbrottet i Kenya.

Var det så att ni satt hemma och försökte att inte dra till er uppmärksamhet men ändå var tvunga att då och då bege er ut efter förnödenheter? Och ni försökte då pricka in lite lugnare stunder, olika stunder på dygnet var olika farliga? Kände ni av Guds närhet och ledning lite starkare eller var det mest “sunt förnuft” (vilket är det vanligaste sättet Gud leder oss på :-) )?

Var ni själva på något sätt beväpnade om ni skulle behöva freda er? Eller är ni helt och hållet pacifister?

I Rwanda spekuleras i om t ex Frankrike indirekt bidrog till det hela i något förlegat kolonialt försökt att vara geopolitisk motvikt till Storbritannien och engelskspråkiga ugandiska folkgrupper (kanske helt fel), men finns det liknande tankar om Kenya? Eller var det som hände i Kenya “bara” stamkrig? Var det olika samhällsklasser eller var det mest irrationellt det som hände utan något egentligt mål mer än att döda andra?

Har du dragit någon lärdom av det? Dum fråga kanske, men hur tolkar man tidens tecken innan ett sådant utbrott eller är det bara som en snara som du skriver?

Mitt svar:

Tack för din reaktion Marcus jag skall försöka svara bit för bit.

“Var det så att ni satt hemma och försökte att inte dra till er uppmärksamhet men ändå var tvunga att då och då bege er ut efter förnödenheter?”

Ja ungefär så. Redan första dagen blev huvudvägarna blokkerade så man kunde faktiskt inte resa till en annan stad utan militär escort. Så rådet man gav på ambassaderna var att vi skulle stanna inne så mycket som möjligt.

Vi har 12 munnar att föda så det behövs stora matförråd för att räcka något så när. Så, ja, det var helt enkelt nödvändigt att åka och handla ibland. Vissa varor tog slut på grund av transportproblem och de flesta varor steg drastiskt i pris.

“Och ni försökte då pricka in lite lugnare stunder, olika stunder på dygnet var olika farliga?”

Det var kanske inte så mycket tider på dygnet. Fast man här aldrig bör vara ute i mörkret. Svårigheten var att regeringen förbjöd nyhetsmedia att direktrapportera. Så man fick försöka att använda privata nätverk för att få litet reda på vad som var på gång. Som tur var funkade mobilerna. Bristen på information är den mest stressande biten.

Och om man då visste att det skulle bli någon slags demonstration eller upplopp på eftermiddagen var det bara att försöka snabba sig till affärerna vid tiotiden. T. ex.

“Kände ni av Guds närhet och ledning lite starkare eller var det mest “sunt förnuft” (vilket är det vanligaste sättet Gud leder oss på :-) )?”

Frågan är känslig för vad man än svarar kan det tolkas fel och man bör nog undvika att ge skenet av mera tro än man har. Detta är mitt svar.

Vårt uppdrag är att bedja och arbeta. Vi har inget löfte att slippa problem men vi har ett löfte att “allt skall samverka till det bästa” även när allt ser ut att gå tokigt.

“I Honom är det som vi lever och rör oss och finns till” så Gud är ju alltid nära. Just när man saknar förmåga att själv hålla i rodret uppstår ett visst lugn. Eller kanske en frid som övergår förståndet.

Min erfarenhet är att det är väldigt viktigt att lita på att vi “får bära fram allt inför Honom”. Något som man bör öva innan det smäller.

“Var ni själva på något sätt beväpnade”

Nej vi har inga speciella vapen. Jag är inte pacifist men undviker gärna att slåss. Om det skulle vara nödvändigt skulle jag inte tveka att försvara mina älsklingar. Jesus gav aldrig soldater uppdraget att sluta vara soldater. Bara att sluta vara oärliga roffare och nöja sig med den lön de fick.

“Eller var det som hände i Kenya “bara” stamkrig?”

Det var maktgalna politiker som uppviglade sina ‘stammar’ och betalade dem att utföra våldsdåd.

“Har du dragit någon lärdom av det?”

2011 kommer valkampanjen för nästa val att äga rum. Mycket kan ju hända “som en snara” innan dess, men vi kommer nog definitivt att vara vaksamma och kanske överreagera. Frågan är väl bara vad vi skulle kunna göra.

Skulle vi åka till Europa och stanna där tills det blåst över? Det vore att svika dem som är beroende av oss. Kenyanska barn som inte kommer att få visum till Europa.

Jag törs inte förutspå hur vi kommer att handla. Om Herren vill, och vi får leva, får vi väl preparera oss i bön och se hur vi får, och bör handla.


Och något senare lade jag till:

Marcus, du funderade över om det alltid blir en snara. Denna länk handlar om Rwanda.

http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-13431486

“Within hours, recruits were dispatched all over the country to carry out a wave of slaughter. The early organisers included military officials, politicians and businessmen, but soon many others joined in the mayhem.”

Det är otäckt likt det som skedde här i Kenya. Kalenjin beslöt att använda ett falskspelat presidentval för att slakta och driva bort Kikuyus.

Och man behöver tydligen väldigt lite tryck för att följa massan. Speciellt om myndighetspersonern hejar på och lovar vinst.

När det brakar loss kommer det nog som en snara. Fast den som ville kunde nog långt i förväg se att det inte stod väl till.

Frågan är väl bara vad gemene man hade kunnat göra för att stoppa det.

En sak är säker att om man hade “älskat Gud som sig bör och sin nästa som sig själv” hade det inte skett.

När jag nu skriver i du-form menar jag inte du = Marcus. Det är bara så trögat att skriva denne och man och alla sådana formuleringar.

Om du vill vara på Herrens sida gör du nog väl i att fundera på, och kanske besluta, hur du skulle handla om polisen kommer och tvingar dej att mörda dina grannar och ta över deras hus.

Paulus berättar ju att han räknade med att när som helst kunna befinna sig i en situation där hans liv var i fara.

Kanske är Paulus ett bra föredöme för oss om, eller när, vedermödans snaror synes gillras runt om oss. Låt oss träna oss litet i Paulus räknekonst.

Kanske stridsropet bara i undantagsfall blir att vi måste avsvära oss vår tro. Kanske det oftare blir att manipulera oss in i situationer där vi bara har valet att dödas eller att begå en dödssynd. Men det ena hindrar ju inte det andra.

Och även om det är litet mindre djungelknivar inblandade så kan ju snaran dras samman även för duktiga medarbetare i affärslivet.

Tänk om du sköter dig bra och gör karriär och får en massa förmåner och kommer med i gruppen av företagets ledare. Och sedan får förmånen att deltaga i en “Management Training” med ockulta inslag…..

Har du beslutat i förväg hur du kommer att välja? Annars kanske risken blir stor att du inte vågar säga nej och förlora dina förmåner och karriär. Och hur kommer det att gå för dina barn om du inte kan betala räkningarna?

Vilddjurets djungel finns nog inte bara i Afrika.


Vill du läsa resten av kommentarena får du kolla originalet på Aletheia.

Jag har återgett texterna, textuellt oredigerat.

/Kjell

This entry was posted in Vittnesbörd and tagged . Bookmark the permalink.

One Response to Vedermödans perspektiv från 2008

  1. Kjell says:

    Om du läser engelska utan möda, läs då detta.

    This is what post-poll violence did to us – Kiambaa survivors

    Så ser det ut i dag, det jag skrev om för 8 år sedan.

    /Kjell

        (Reply)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>